Du brukar klaga på att jag har lite tid för dig och aldrig säger att jag älskar dig. Och just nu kände jag hur dåligt samvete jag har för det.. Jag vill verkligen att du ska veta hur mycket jag älskar dig. Första gången jag träffade dig var vi cirka 12 år gamla och även ifall du hade militärbyxor(utan militär, hihi) så tyckte jag att du var jätte söt. Men det klickade inte riktigt för oss som tolvåringar. Nästa gång jag träffade dig var för nästan ett år sedan, närmare bestämt förra nyårsafton. Jag kommer ihåg när jag såg dig gå in genom dörren och vad jag tyckte. Det var som om det inte var påriktigt, det var bara strålkastarna som saknades när du kom in. Jag visste att jag kände igen dig, men kunde inte riktigt placera dig.. Efter att ha suttit och tittat på dig ett bra tag(lite diskret), reste du dig för att gå ut och "ta luft", så jag såg genast min chans att göra det samma. Då klickar det plötsligt- Micke är det ju!.. Så då var jag ju bara tvungen att fråga om vi inte setts innan och du nickade till lite coolt. Efter det ögonblicket var det som vi känt varandra hela livet, vi kunde prata om allt! När tolvslget kom såg jag dig gå fram och pussa en tjej, men kopplade inte riktigt ändå. Du berättade dock på hemvägen att du flickvän. Min tanke var ungefär- FAAAN... att alla bra killar ska vara upptagna. Men det är sånt man får räkna med när man träffar världens bästa kille. Jag vara då bara tvungen att acceptera detta, men det var lättare sagt än gjort. Jag tänkte på dig varje dag i en månad efter denna nyårsafton. Visste verkligen inte vad jag skulle göra, men bestämde mig tillslut för att höra av mig. Lite jobbigt var det förstås i början när det blev en göra-slut-period för dig.
Den 19/2-09 blev det du och jag. Egentligen tillhörde mitt hjärta dig redan den 31/12-09 och jag visste att det skulle vara så resten av livet. Som jag brukar säga så är du verkligen mannen i mitt liv. Har aldrig känt så här förrut. Du är den jag vill leva med, det är du som är min framtid. Vi har det jobbigt nu när det är skola och vi befinner oss 20 mil ifrån varandra. Men jag vet att vi kan hålla ut, för vår kärlek är starkare än något annat. När Gud skapade mig tänkte han på det underverk han gjort tidigare och det var du. Du är min Romeo det hoppas jag att du alltid vet, även när vi bråkar och allt känns fruktansvärt jobbigt.
Jag säger inte att jag inte kan leva utan dig, för det kan jag...
Jag vill bara inte!
Jag älskar dig.
/Din Felicia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar